jag är så trött på alla frågor man får, hur mår du? hur känns det? hur kunde detta hända? vad hände? hur dog han? hur känns det utan pappa? hur mår man? vad känner man? klandrar ni någon? osv

Jag kan säga att man känner ingenting, man går på auto pilot. man finns men ändå inte, det är svårt att prata, man måste tänka sig för hela tiden. tränga bort massa små saker. Känslan av att kaffet är slut finns inte i ens värld längre. man bryr sig inte om små saker. utan familjen skulle man vara död.

men iallafall så här var det(de vi fått reda på nu.)
Pappa gjorde en gastric bypass, allt var jättebra tills han skulle börja äta "vanlig" mat igen. han fick jätte ont i magen på måndagen och på torsdagen åkte han in till falun, han vart röntgad flera gånger och på lördagen skulle han opereras eftersom han fått ett hål som vart förlitet. halv tio på lördags kvällen ringde han hem och hade inte blivit opererad. vi hade altså kunna fått träffa honom en sista gång. på söndags morgonen kl 9 vart han hel opererad (öppnad helt ej titthål som första operationen) och efter kl 1 vaknade han. han hade gått runt lite och pratat med personalen när han fick svårt att andas, dom frågade pappa om han hade ont men det hade han inte. hjärtsvikt sa dom. 16.25 Somnade världens finaste pappa in för att aldrig vakna igen. Då hade dom hållit på med HLR i 45 min, all personal på intensiven höll på med min fina pappa men utan resultat.

Vi klandrar INGEN av persnalen eller någonting i falun. Operationerna GICK bra! Han gick ner 22 kilo! Och var riktigt glad! min pappa hade haft hjärtinfarkt utan att veta om det. halva hjärtat funkade inte. Därför la hjärtat av efter operationerna. det orkade inte längre. och om allt hade gått bra och han vaknat igen, hur länge hade hans hjärta orkat då? ett halv år? 3 veckor? 5 år? ingen vet. han var på rätt ställe! och jag älskar min pappa mer än ni kan ana. FAN VAD JAG SAKNAR DIG!